onsdag 19 juli 2017

Vår natt på Borgvattets Spökprästgård del 2




Jag fick ta över telefonen, hörlurarna med appen lätt brusande och gick mot tavlan igen. Det var tyst, fram till jag kom alldeles nära tavlan igen då en ”pojkig röst” sa ordet ”ensam” och några otydliga ord. Jag berättade för min sambo och brorsdotter som blev alldeles paff! När vi gick med telefonen över det hela blå och gula rummet, fick vi en viss ”närvaro” men inget om ville kommunicera just då. Så vi gick in till det blå rummet igen.

Nu höll sambon i mobiltelefonen och jag hade satt mig på golvet med badbollen, som vi hade med som ett ”trigger object” (lätt för andarna att beröra eller flytta på). Min brorsdotter satte sig också ner på golvet. Jag sa på bästa pedagogiska sätt: ”Hej du lilla vän! Vi är här för att vi är nyfikna på dig och vill inget illa. Vi vill bara veta ve du är och om du vill berätta något för oss. Vi är snälla. Jag har en boll här som du kanske tycker om. Tycker du om att leka med bollar?” Appen var tyst i 10 sekunder sedan sa den med pojkrösten ”Saker…”

Då säger brorsdottern ”Ja och det här är BollBoll (jag alltså, mitt smeknamn) och hon vill leka med dig och är jättesnäll”. Appen är tyst i 10-15 sekunder och pojkrösten säger ”BollBooooll!”. Vi blev alldeles till oss och ville bara skrika rakt ut, men fick svälja upphetsningen, för annars skulle vi väcka de som eventuellt lyckats somna och skrämma bort spöket som vi spå gärna ville ha kontakt med.

För Er som är mina nya läsare och inte känner mig sedan tidigare, så är jag en brud som gärna släpper en brakare eller en rap i bekvämt sällskap. Det knusslas inte så mycket. Så  där och då på golvet så släpper jag en brakare så att det smattrande ekar i golvplankorna -rejält! Då säger den lilla pojkrösten i appen ”FIIIIS!” Alltså på så sätt kan ju inte appen ”härma vad man säger heller? För fis var ju inget vi sa…

Vi frågade sedan vad den lille killen ville? Då ville kan leka uppe på vinden. Men vi förklarade att vi inte vågade det. Och att andra låg och sov och att vi inte ville väcka dem. Men om han ville ha kaka, godis, mat, saft? Då svarade han ”Vatten”. Vi lovade att ställa fram ett vattenglas åt honom innan vi skulle sova. Så frågade vi om han vile säga något mer? ”Snälla” sa han. Vi hoppas han tyckte att vi varit snälla. Vi blev i alla fall rörda nästan till tårar…

Sedan försvann han. Närvaron försvann. Vi provade med appen vid pojktavlan flera gånger, men ingenting visade sig. Pojken hade sagt vad han velat säga till oss.

Efter detta var vi helt euforiska! Tårögda. Ett ”spöke” hade sagt mitt namn och fnissat åt min fis! Har någon någonsin dokumenterat det tidigare? Vilken bedrift, liksom, haha. Ja, vi satt på sängarna i blå rummet jag, min sambo och min brorsdotter och surrade. Överlyckliga. Men samtidigt lite ledsna över att min dotter inte fått vara med om just denna kontakt. Denna kontakt skulle nog fått de flesta att bli orädda och troende på det övernaturliga.

En stund senare kände vi oss redo för nästa ”session” med appen. Det kom nu fram en man men ganska rispig röst. Han pratade om en lång och jobbig väg genom skogen. Arkitektur. Tungt. Bära. Ryggen. Mötte ryttare som slog åt honom. Plåtar som var tunga. Ville hem. Kom hem.                        Vi var ganska trötta vid denna session och kände liksom ingen sammanhang med det vi hört eller läst om Borgvattnet heller, så vi satt mest och lyssnade och nickade. Jag svarade ”pedagogiskt” som jag är lärd ”mm, mhm, jaha, ja men oj…” Så han berättade sitt och blev sedan tyst. Vi tackade och sedan stängde vi av appen för natten.



Men andarna var inte klara med oss. Än skulle vi få vara med om fotsteg, möbler som flyttade sig, bli urdragna i sängen, få svar på vem han som ”pratade” med oss på slutet var och mycket mer.

Så det får bli en del 3 Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård!

Kramisar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar