tisdag 22 november 2016

Om ångest



Sitter på tåget på väg hemåt från 2 nätters jobb. Känner mig inte speciellt trött, mest tankfull och var så beslutsam att skriva ett seriöst inlägg om ÅNGEST. Både i smått och stort. Sån ångest man känner till vardags och sådan ångest man faktiskt kan bli sjuk av.

Men jag satte mig här på tåget, installerade datorn framför mig, började gymnastisera skrivarfingrarna och vips, så hade en annan tågressenär (som jag skrivit om för några månader sedan) slagit sig ner på andra sidan gången. Sist jag satt i samma kupé som denne, satt han och fingrade sig i skrevet HELA resan. Andades ut och in så att snorkusarna flög ut. Sen satt han och knollrade ihop dem med fingrarna. GAH!

Än så länge har han bara tagit av sig skorna (luktar inte kardemumma), slängt upp fötterna på sätet och börjat pilla sig i näsan. Få se om jag står ut sittandes här, eller slår ihop datorn och byter plats.

Ångest  var det, ja. Denna märkliga, normala känsla som har varit avgörande i människans överlevnad, men kan slå över till ren sjukdom som bedövar en ifrån att känna andra känslor.

Ångest för mig tog form i ord (eller namn) sisådär när jag var 15 år. Jag hade haft hemska attacker då jag var övertygad om att jag skulle dö. Att hjärtat skulle explodera och halsen skulle snörpas ihop. Att jag skulle bli tokig, knäpp och hamna i en tvångströja någonstans. Vi åkte till vårdcentralen och jag fick kolla hjärtat. Ingen fara, bara en muskelinflammation i bröstmuskeln. Men den "triggade" igång dessa hemska ångestattacker, så jag trodde fortfarande att jag skulle dö.

Jag var en mästare i att dölja att jag mådde dåligt. Jag satt i klassrummet på skolan och "andades" igenom attackerna. Tänkte att "om jag svimmar, så finns det i alla fall en skolsköterska i byggnaden". Men jag visste ju inte vad det var som "greppade tag i mig". Och inte blev det bättre, snarare värre då jag begränsade mig i livet från det som jag visste fick mig att "må konstigt".

SÅ en dag bläddrade jag i min mammas psykiatribok, som hon hade när hon studerade till undersköterska. Där fanns ett kapitel om ÅNGEST och även ett stycke om Panikångest. Å där och då ramlade polletten ner.

Men det skulle dröja 6-7 år innan jag berättade om det för någon. Var livrädd för att bli betraktad som "knäpp". Och det var ju inte heller lika öppet att tala om psykisk ohälsa som idag. Det var inget som stod i veckotidningar, eller som kändisar berättade om. Näe, det var fortfarande lite utav en "hysch"-stämpel på även en så vanlig åkomma som ångest eller depression.

Jag sökte hjälp när jag var 22-23 år. Läkaren förstod direkt och jag fick antidepressiva/ ångestförebyggande utskrivet. Jag minns omgivningens reaktion: "Ja, men du slutar väl ta dem nr du mår bra igen?". Nja. Så lätt är det inte. För mig är det återkommande depressioner blandat med panikångest i grunden. Anledningen är både erfarenheter av livet och brist på signalsubstansen seretonin i hjärnan. Så om jag slutar med medicinen så fort jag mår bra, så kommer måendet att dala igen och panikångesten att följa med den. Så genom att äta dessa (får reglera dosen efter måendet efter läkares inrådan) så håller jag huvudet ovanför vattenytan. Depressionerna blir mildare och panikångesten kommer väldigt glest. Ibland går det ett år emellan. Och nu vet jag vad det är. Och på ett ungefär varför de kommer.

Idag förstår jag att jag har känt ångest i negativ bemärkning, ända sedan barnsben. Jag hade separationsångest från min mamma, jag hade svårt att sova hos kompisar, okända miljöer var läskiga, karuseller, sjukhuset etc. Panikångest handlade det om först i tonåren.

Det som fick mig att välja detta inlägg idag, var att jag i morse kom att tänka på vad viktigt det är att möta sin ångest. Även om det så bara är i små små steg. Att liksom med fobier "exponera" sig i små steg och lära sig att man faktiskt inte dör. Att det är ok att känna oro, men att väldigt lite egentligen betyder fara.

När jag bodde i Stockholm så hade jag dagligen panikångestattacker. I kön på H&M. I ICA butiken. På tunnelbanan. På gatan. På bussen. På promenaden i Vita bergsparken. Ibland lämnade jag kundkorgen och gick ut. Ibland stängde jag in mig på toaletten och bara andades. Spolade kallt vatten på handlederna. I bland bara gick jag rakt fram och var beredd på att ramla ihop och dö.

I dag går jag i lilla staden Sundsvall flera gånger i veckan och smånjuter. Lyssnar på folket. Luktar på resturangoset. Tittar på okänt folk och funderar över hur de mår bakom sina fasader. Ångesten kan smyga sig på, men tar aldrig grepp om mig.

På sjukhuset känner jag mig "hemma" och trygg. Lukterna av handsprit, sterila miljöer, vita rockar och sjuka människor skrämmer mig inte. Och på avdelningen där jag jobbar, känner jag mig lugn och trygg. Vet att de människor som söker hjälp där är såna som tappar greppet om delar av livet eller verkligheten, precis på det sätt som du eller jag kan göra. När som helst. Det är mänskligt med ångest. Men låt den inte hindra dig från att leva.



Nu är jag strax framme. Måste packa ihop. Tågressnären bredvid? Tja, han har låtit bli skrevet, men berikat kupén med ädelgas...

Kramis!
  

fredag 18 november 2016

Tomtar på loftet o sånt



Blogginläggen denna höst har varit glesa... Tänker på att skriva ett flera gånger om dagen, men det fiser av. Kan inte påstå att det är för att jag inte har tid -för det har jag. Samma gäller med att livet är fullt med innehåll så det räcker till att skriva spaltmetrar. Men en kombination av brist på ork, dator-paus, trött hjärna och en massa andra orsaker, så har det inte blivit mycket skriva alls...

Jobbar på och stortrivs. Känns fortfarande viktigt, vettigt, nyttigt och roligt. Visst, tragiskt och så också, men jobbet känns meningsfullt. Eftersom jag jobbar upp till 15 nätter/månaden och sover på jobbet 8 dagar av dessa, så är det ganska mycket "jobb" i min skalle. Och eftersom tystnadsplikten råder, så går det inte att berätta speciellt mycket alls. På ett vis skulle jag vilja berätta om att "vem som helst kan hamna i en psykos oavsett bakgrund, ålder arbete osv" och vilka människoöden som möter en innanför de lockda dörrarna. Men det går inte. Och det känns ju skönt att det är på det viset, eftersom det kan vara du eller jag eller din mamma som hanar där en dag. Då vill man inte bli "bloggad om som nån som gör tokiga saker på en psykosavdelning".

Men vill man jobba med människor som behöver en hand att hålla, och se patienter som oftast gör en otrolig "resa" till det bättre i sitt mående, ja -då kanske just du ska prova på att jobba med schizofrenidiagnoser/psykoser. Lämnar jobbet där.

Just nu sitter jag hemkommen efter 2 nätter och väntar på att åka och handla med sambon. Eller om jag skickar med en nota, så jag får sova. Vi får se. Trött är jag och förkylningen hänger sig fortfarande kvar. Hostan börjar komma också...

Sedan sist jag skrev så har jag och klasskompisen ÄNTLIGEN blivit godkända på vår B-uppsats och därmed examinerade från utbildningen! Skönt, men lite surt för vi fick ett "E" på uppsatsen. Och vi tycker faktiskt att den var riktigt bra och innehöll många fler delar än de flesta andra uppsatser i samma ämne. Surt, men nu är det så. Jag sket ju i fortsättningen "C-kursen" då uppsatsen skulle utvecklas ännu mer och det leder till "fil.kand examen i psykiatrisk omvårdnad". Men jag orkar faktiskt inte slipa mer på den där uppsatsen. Hade vi fått ett C, kanske D -då... Men inte nu. Känns som om den blev stoppad i en hundbajspåse, ungefär.



Tänkte bara fokusera på jobb och vila hjärnan fram till nyår och då satsa på körkortet. Men då helt plötsligt blir jag antagen på "reservplats" på en distanskurs som jag gärna velat läsa. Så vad gör jag? Tackar JA och nu har jag helgen och två dagar på mig att hitta en bok (omöjlig att få tag i) och lösa några uppgifter. Vad kursen heter? Psykologi A, Utvecklingspsykologi barn och ungdom, 7,5 hp.
Så jag har jagat boken i 4 dagar nu och får se om jag ens hittar den. Den är utlånad på bibliotek och kostar 1500:- ny. Hinner jag inte, så...Tja. Då har jag försökt i alla fall.

En otroligt rolig sak som också hänt sedan sist jag skrev är att min bror m familj har flyttat upp från Stockholm! Till vår lilla by! Till GRANNHUSET!!! Hur kul är inte det?! Så nu blir vi som en liten "Bullerby" här med Norrgården, Sörgården o Mellangården, hahaha. Det känns så gott i hjärtat och blir så bra! Tänk att ses så gott som varje dag i stället för 2 ggr/år! Så nu springer småknattarna här och vill följa med till stallet för o pyssla och prata tomtar och troll. Och mitt "gamla" namn "Fis-faster" (som jag själv utnämnde mig till när första brorsonen föddes, är snart utsuddat. Lillkillen på 6 år säger skarpt" NÄE! Inte FIS-faster. Hon heter Boll-boll". Ja, Boll-boll är ju passande för en rund boll som jag, hehe, men det smeknamnet fick jag när jag vägde typ 25 kilo och studsade omkring som en duracellkanin.

Hästarnas "lösdrift" är klar nu. De kan gå in och ut i stallet och jag rev en vägg, så de har utrymme. Kostade på med en värmebalja för vattnet, när jag hittade en för bra pris. Har tänkt köpa en i sisådär 10 år, men inte haft råd. Men nu så... Maten åt hästarna kommer att bli den billigaste vintern någonsin. De får inte äta obegränsat med hö längre. Pga "fångrisk och bantning". Så de får begränsat med fint, näringsrikt hö + halm. Halmen kan de peta i sig för att ha nåt att göra och hålla värmen. Och så tillskott på det då (örter, vitaminer, mineraler och annat nyttigt).

Jag var lite orolig för dem, när de gick i skogshagen på "betet". Sedan Kidden fick somna in i Augusti, så har de varit stressade, oroliga, stirriga och Arbin har vart grinig. Han som alltid varit som en hundvalp. Men nu är de sig själva igen. Förmodligen för att de känner sig trygga uppe i stallet och för att "tomtarna" ser efter dom, fniss. Tror faktiskt på fullt allvar att det finns såna små "hjälpare". Men man sska väl inte prat alltför högt om sånt. Inte med fel personer, i alla fall. Då kan nån få för sig att man har "tomtar på loftet"...


Nä. Nu nota. Sen sova. Jag hoppar handlingen.

Kramisar!