torsdag 26 februari 2015

Varning för skitprat

Sitter här lite smått chockad, faktiskt. Jag har varit migränfri sedan jag började med "Coca cola"-metoden!!! Helt otroligt. Om det nu håller i sig -vet ej. Men så fort det börjar banka, ila, knastra eller värka i skallen så tar jag en burk eller ett glas Coca cola.

Men jag har också börjat med en örtblandning, för 2 veckor sedan. Egentligen för hästar, hehe. Men jag läste på om homeopati, inflammationsdämpande osv. Fick fram en ört/kinesisk svamp som ska fungera som inflammationsdämpande i hela kroppen, smärtstillande osv. En av de andra örterna är "uttorkande" och gör lös mage -icke lös.


                                          Om jag någon gång skapar en tidningsrubrik...

Tyvärr så har inte magen samarbetat med dessa -än. Men det sista som överger människan är ju hoppet.

Magen har verkligen kajkat ur den sista veckan. Den gör sig av med allt jag stoppar i mig och det spelar ingen roll om den är glutenfritt, laktosfritt, mjölkfritt eller bara vatten. ALLT ska ut. Fort som faan. Tarmarna leker autobhan. Håller på att klurar på sambanden mellan migrän-mage-allt annat och har kommit en bit på väg. Har inte löst gåtan än, men jag hoppas kunna göra det framöver.

Nu kokar jag risgrynsgröt. Laktosfri. Det klarar min mage bäst. Är trött som en idebjörn, trots att migränen är på semester. Konstigt. Jag som trott att migränen var den stora boven i tröttheten, men så ska magen visa framfötterna med sina besvär...

Klurar på hur jag ska få mig en riktig undersökning på min mage. Inte klokt egentligen. Migränen har jag haft sedan jag var 13 år. Började då söka skolsköterskan och sedan läkare. Ingen undersökning mer än en AT-läkare som kollade så att jag inte hade rörelsestörning/balansstörning (hjärntumör). Sedan inget mer än halvdana mediciner och ett "du är max-behandlad".

Magen började krångla redan när jag var spädbarn. Vid 8 års ålder kunde jag kräkas av "oro" och hade mycket ont och så. "Stressmage" fick jag höra i alla år. När jag var kring 25 år hade jag perioder av blodig diarré. Fick göra avföringsprov (bodde med utedass då, hehe) och blodprover. "Inga allergier och inget annat farligt. IBS-mage", blev diagnosen.

Har sökt igen och igen. Fick omeprazol. Saroten (antidepp och avslappnande). Bulkmedel. Inget har hjälpt särskilt länge. Det kommer hela tiden tillbaka. Diarréerna. Blodet. Smärtorna. Kräkningar. Tröttheten. Oförmåga att kunna behålla det jag äter.

"Byt jobb" var det sista rådet jag fick av en läkare. Då hade jag jobb. Slutade. Magen fortsatte.

Jag har mina misstankar om vad det kan vara. Men vill inte skriva ut gissande av diagnoser här. Men jag är säker på att det handlar om inflammation i kroppen här också.

Nä. Nu har jag klagat färdigt. Dags för gröt, mmmmm.

Kramisar!

måndag 16 februari 2015

Antiklimax och drömmedicin

Nu har jag sett den! FILMEN!

Men inte på det sätt som de flesta andra har gjort. Jag har sett facebookuppdateringar där det gåtts på bio och ätits middag med älsklingar och bästa vänner.

Här var alla hjärtans dag som vilken oromantisk dag som helst. Ingen bil och därav inga större utsvävningar Vi såg en rysare. Jag sov en stund. Hade tvättstugan.

Men dagen efter så hade FILMEN kommit in på en filmsida (där man egentligen inte får kolla...), men jag höll på att studsa ur sängen! Drog gång filmen (otextad alltid på den sidan -men skit samma). FILMEN började rulla. Mr Grey var ute och joggade och valde slips (är en avgörande sak i boken). Jag var nära extas...

Då börjar de prata. På ryska. Dubbat. Ingen text.

Antiklimax.

Men jag såg filmen. Trots ryskan och att jag inte kan en mening på ryska. Men boken sitter fastetsad i hjärnan och tur var väl det...

Ok. Vad tyckte jag nu då?

Besviken. Faktiskt. Tror inte att det bara var ryskan som ställde till det heller. Näe, det var liksom för kort att klämma in all gnistrande och sprakande kemi på runt 2 timmar. Allt det där som byggdes upp i boken blev liksom scener: bang, bang, bang. Dejt. Hångel i hiss. Sex. Tvivel. Och rajtan tajtan.

Jag ska absolut se den igen, både på otextad amerikanska (ser oftast filmer så numera) och textat till svenska. Ska verkligen försöka att hitta magin i filmen. Men jag är rädd att den stannar kvar i boken...

3+ på en femgradig skala får den av mig. Ok. Det KAN vara ryskan.

Något jag funderade på under filmen var, att OM det varit två stycken FULA skådespelare som hade spelat mot varandra och han hade bott i en stuga i skogen -då hade man sett helt annorlunda på saken. Då hade det kunnat vara en vriden thriller med Ernst-Hugo Järegård och hon som spelade Ida i Raskens. Man hade nästan mått illa och inte alls förstått grejen.

Jaaa du...Det där med slipsen var viktigt. Och en lite lockig lugg
och intensiv blick. TÄNK om Ernst-Hugo skulle ha spelat Mr Grey?


Jaja. Jag har fått se den. Punkt och nästan slut (på ryska).

Veckan som kommer nu så ska jag plugga och göra hemtenta. Ovanligt nog så får man slå i böcker och ha 5 dagar på sig. Bara man skriver texten på sitt eget språk. Hm... Men jag ska nog överleva det.

Wilda ska till Ånge och spela fiol på onsdag. Så vi får nog ta tåg/buss tillsammans dit. Så kan jag sitta och läsa utanför till toner av cowboylåten.

Annars är nog veckan lugn. Ska prova en ny metod mot migrän. Den delikataste hittills! Läste om en som fått ett vidrigt migränanfall och åkte in på sjukhus i USA. Hon fick halsa en 33cl Coca cola varje halvtimme. Tills hon inte fick i sig mer och somnade (efter ett par timmar). När hon vaknade så var migränen borta! Nu hade hon alltid med sig en Coca cola som hon svepte när hon kände att igränen var på G. Om hon inte lyckades häva anfallet efter en cola, så tog hon efter en halvtimme en ny Coca cola med migränmedicin. Voilá!



Fler hade hört om det där och provat. Och det fungerar tydligen! Och dt ska inte vara Coca cola zero, light eller pepsi. Originalet Coca Cola på burk...

Ska blir spännande att prova. Coca Cola som medicin -det låter ju som ett aprilsskämt...

Nä. Nu ska jag föröka att få liv i min lilla dotter som somnat i vår säng. Sambon kommer snart hem från sitt jobb och behöver den platsen.

Kramisar!

fredag 13 februari 2015

50 nyanser av skogstokig...



Jag är besatt. Det känns nästan så alla fall. Känns skitlöjligt och underbart på en och samma gång, men jag blir TOKIG snart.

Jag MÅSTE få se filmen "Fifty shades of Grey" snart! Eller NU! Helst igår!

Kalla det tantsnusk eller vad du vill, men detta är en sån perfekt story so får en att skratta, gråta, bli arg, biter på naglarna och...ja: nästan får en att vilja bli bunden i sängkammaren. Nästan!

Jag läste ut den första boken på 2 dagar. Jag hade med mig den på toaletten, vid middagsbordet, i sängen och kunde helt enkelt inte sluta att läsa den. Den var magisk.

Storyn låter väl nästan som vilken "Harlequin"-bok som hest; Studerande oskuld träffar stenrik snygg företagspamp. Tycke uppstår. Han bjuder ut, skämmer bort, överröser med presenter och älskar henne till månen och tillbaka...

Men det kommer mer.

Om en "vanlig" tantsnuskbok kan liknas med en liten cheeseburgare för 10 kr, så är denna berättelse en Macdubbel-Mac-Mac-med extra allt-och plusmeny.

För mellan alla presenter, utbjudningar, flashiga helikopterturer som denna "Mr Grey" bjuder sin oskuld på, så bär han på en mörk hemlighet. En hemlighet som blandas av åtrå, passion, tillit och handbojor. Ögonbindlar, piskor, isbitar och rep. Och för att "oskulden" ska få tillträde till hans hjärta, måste hon lära sig "leka" på hans sätt...

Jaa..medans jag läser på den ena Facebook-statusen efter den andra att vänner har sett filmen (som släpptes igår på Bio-förhand), så blir jag galen! Gah!

I morgon är det Alla Hjärtans dag. Min sambo har lämnat in bilen på verkstad över helgen. Till närmaste bio är det mil. Kollektivtrafiken går snålt på helgerna. Så jag blir hemma. Suck.

Aldrig har jag längtat så mycket efter en film om nu. Helt knäppt. Galet. Blir snart grå i ansiktet.

Nä, nu ska jag plugga lite, steka fläsk och glo på några tråkiga spöken. Ingen film kommer att vara bra förrän jag fått se "Fifty shades of Grey..."

Kramisar!

torsdag 12 februari 2015

Lycka på ett utedass?



Jag blir sjuk, deprimerad och frustrerad av att bo i lägenhet. Punkt slut.

När man i hundvärlden pratar om olika raser, så är det inget konstigt alls att säga att "det är en hundras som behöver få använda näsan" Eller "den typen av hund är nöjd med en promenad runt kvarteret". Och så har vi hundtypen som tex border collies "som INTE mår bra av att bo i lägenhet, för de behöver valla och använda både kropp och huvud i sitt "jobb".

Men är man människa, så rycker folk på axlarna när man säger att man inte trivs i lägenhet. De kontrar med; "men du slipper ju hugga ved, skotta snö och klippa gräs...". Ja men om jag VILL det då? Klippa gräs, skotta snö och hugga ved?

Visst, jag har nu en underbar dotter som börjar bli "en liten tjej" från att ha varit "en liten flicka". Det är både underbart och skrämmande att se en liten människa växa så fort. En person som är en stor del av en själv, som har varit 100% beroende av en i alla år men som nu börjar blomma upp i sin egna lilla personlighet. Min dotter är det bästa jag gjort. Punkt.

Och min sambo som på en mystiskt vis är en blandning av mina tidigare kärlekar. Pusselbitar som jag sökt men tidigare har hittat på olika håll, hittar jag nu i min nuvarande sambo. Bättre kille med dessa pusselbitar kan man inte få.

Ändå så tänker jag dagligen tillbaka på tiden då jag bodde i Torpet. Visst, det var tufft. Jag hade strykande folk utanför huset (oinbjudna), karlar trodde att man var ett "villigt byte" för att man bodde  själv, i tre år hinkade jag vatten ur brunnen till 2-5 hästar, björnar smög runt husknuten, utedasset var inte så skönt vid -30 grader, dricka som stod på golvet i torpet frös vintertid etc...

Listan kan göras lång på alla dessa saker som många i dagens lilla värld inte ens tänker på. Men jag är GLAD att jag fick vara med om dessa saker och att jag blev starkare av dem. Varje gång jag gått till och från utedasset på natten, så växte jag. Varje gång jag med högaffeln i högsta hugg kollade bakom husknuten på vad som morrat, så växte jag. Varje kväll när jag somnade till en knastrande brasa och värme mot nästippen, så kände jag LYCKA.



Denna lycka kommer jag ihåg att jag kände ofta däruppe. Det kunde handla om att sitta i stallet på kvällarna, när hästarna mumsade hö. Eller när alla sysslor var gjorda för dagen och alla djur hade det bra -då mådde jag bra. Lyckan kunde också infinna sig när jag låg i en höbal ute i hagen och tittade på stjärnorna.

Nu då? När känner jag lycka nu? Hm...senast jag kände någon sorts lycka -så där så att det går en behaglig rysning genom kroppen och jag nästan tappar andan- var nog...jag vet faktiskt inte.

Visst, jag känner glädje, kärlek, tacksamhet när jag ser på min dotter, sambon, familjen och djuren.

Men ett pirr av Lycka var länge sedan.

I går när jag var upp till hästarna och grejade, så satt jag helt ensam och tyst på trappsteget ut fån stallet. Lyssnade, luktade och spejade. Migränen rev i skallen och jag väntade på skjuts hem, så att jag kunde ta migränmedicin. Men så prasslade det till bakom mig i stallet och en liten skogsmus tittade fram. Den har visat sig förut också och är SÅ söt. Jag kastade några små morotsbitar till den och den kom och hämtade dem. Men så fort jag skulle starta kameran på mobilen, så blev den rädd av ljudet.

Då tänkte jag på just det här; här sitter jag och känner mig alldeles upprymd; av en liten råtta! Sedan stiger jag in i lägenheten och möts av kaos. Hundar som hoppar mot benen (ivriga att komma ut och springa), en katt som suttit och längtat ut genom fönstret, en disk som luktar gamla fötter, blommor som har vissnat (av mig?), stök, stök och stök. Och jag orkar bara inte...

Det är som om någon slår en slägga i huvudet på mig, när jag kommer in i lägenheten. PANG. Jag blir trött. Sjuk. Olycklig. Stressad...

Innerst inne så är jag nog en Border collie. En något överviktig sådan...

Kramis

tisdag 10 februari 2015

Vägval o migrän



Jag börjar förstå att folk år med sekter och religiösa grupper. På ett vis. Eller ganska många... Tänk att någon ANNAN (Gud eller en skrift eller ledare) säger åt dig vad du ska göra och inte göra. Vad som är bra att göra (sänder dig till himlen) oh vad som är dåligt (sänder dig till helvetet).

I stället för att jag har gett mitt liv i någon annans händer, så virrar jag än hit och än dit. Lyssnar på mig själv, på andra och mig själv igen. Blir alldeles förvirrad och många gånger förtvivlad över att jag har "gjort allt rätt" men ändå får en rak höger av livet.

Nu vet ju inte jag vad som är bättre och sämre av dessa sätt att leva sitt liv på. Men visst vore det skönt ibland med en "manual" på hur vi ska göra saker?

Jag står just nu i ett vägskäl mellan fyra vägar. Den ena står det "40-års kris" på. Den andra står det "Okänd väg" på. Den tredje "Traggla på i det gamla". Den fjärde inleds med en stor port. Så man ser inte ens en glimt av vad som komma skall.

I alla dessa val, velighet och vånda står jag nu. Tvekar, smyger och testar vilken tråd jag ska dra i. Alla dessa tankar, känslor och funderingar som jag har gör att jag håller på att gå under.

 Migränen har tagit en helt ny dimension, de senaste månaderna. Jag har börjat få domningar/stickningar/känselbortfall vid svåra anfall. Oftast vänster kroppshalva. Det börjar med ansiktet och sedan kan det sprida sig ner över hela kroppen. Härom morgonen så bar inte min vänstra kroppshalva, när jag skuttade ur sängen. Jag ramlade ihop i en smäll på golvet och kände hur "sockerdrickan" pirrade i kroppshalvan.
I går hade jag ett otrevligt migränanfall på dagen. Tog tablett och sov några timmar. På kvällen kom det tillbaka i full kraft och vred om kroppen så att jag fick kräkas. Migrän och kräkning är ingen skön kombo. Man tror att huvudet ska sprängas.



I dag ligger skiten och lurar. Det känns som om knappen "Migrän on" slås på så fort det blir en lukt, ett ljud eller en känsla för mycket.

Så idag blir det bara till att göra det nödvändigaste. Pyssla om krasslig dotter, ta hand om djuren, åka upp till hästarna och hålla mig från "ON"-knappen.

Lite förvirrat inlägg idag, kanske? Bra. Då har jag än en gång  lyckats förmedla mina tankar...

Kramis!