söndag 28 december 2014

Suck...



Det här har varit en trälig dag. Jag har inte haft koll på veckodagen, Är det söndag? Eller måndag? Eller var det bara lördag?

Ingen koll på exakt dag då dottern ska komma hem. Visst, hon åkte igår och förtjänar att få vara med sin pappa så länge hon vill. Men ovissheten är jobbig. Samma med sambon. Han åkte på julträff med sin familj igår och eftersom jag är sjuk, så stannade jag hemma. Men jag har liksom ingen koll på någonting, när någon kommer hem eller så.

Det är jobbigt att vara så här "mellansjuk" när man håller på att bli bättre. Inget känns bra på Tv. Soffan är inget skön. Inte sängen heller. För jobbigt att läsa, förtråkigt att glo på såpoperor. För trött för att lyxa till det med ett bad, men pigg nog att tycka att jag ser förjävlig ut i spegeln. För varmt med täcke, för kallt utan. Gah!

Och hemma finns bara vatten att dricka. Slut på annat. Gammal julmat med skrynkliga kanter i kylskåpet. Skulle vilja vara uppe i ett uppvärmt Torp, gå omkring i stortofflor, pyjamas, elda i vedspisen och titta ut på månen genom fönstret. Ha en iskall aloe-dryck, nåt salt att knapra på och en riktigt bra film att se. Ha en mysfilt att krypa under och bara må.



Var meningen att jag skulle starta värmen i Torpet, så att jag kan vara där över Nyår. Men med feber i kroppen, så är huvudet vimsigare än vanligt. Glömde så klart att gå in i Torpet och starta värmen, när jag var upp. Hade fullt upp med bottenfrusna vattenbaljor och törstiga hästar.

Som jag sagt så många gånger förr, så känner jag hur alla celler i min kropp skriker efter att vara uppe i Torpet. Om det är skogen, timmerväggarna, vättarna eller skägglaven som ropar på mig vet jag ej. Dags att topsa öronen och lyssna lite mer, kanske?

Kramis!

lördag 27 december 2014

Sjukling



Jahopp. Då var den julen slut. Skinkan uppäten. Hyacinterna utblommade. Julklapparna öppnade. Och varje år samma sak; en slags ångest över att julen går så fort och att man inte hinner med allt som man skulle vilja.

Ligger här i soffan och är sjukling. Halsen är svullen och varig. Febern går upp och ner. Inte nog med det, så fick jag ett migränanfall ikväll också. Mår skit. Men kan ändå inte sova. Vänder och vrider mig. Svettas och fryser.

Är det någon gång man känner sig ynklig så är det väl när man är sjuk. Och har man det knakigt på andra plan samtidigt, så är det ett ännu djupare hål man faller i. Just nu så känner jag mig inte värd någonting. Som en fet, lat, sjuk, oförmögen, halvgammal, "ungtant" som skulle kunna försvinna från jordens yta, utan att det skulle göra särskilt mycket.

Man ska ju egentligen, lära sig att man ÄR ersättlig, just för att man bränner ut sig annars. Men som det känns nu så är det inte särskilt kul. Känner mig som en gnatkärring. Det är djuren som visar sin uppskattning, bara. Riktig sådan där att de kan mysa villkorslöst och ösa över en kärlek. Att jag köpt julklappar, julstädat och fixat julmat gick liksom bara "förbi". Trist. Styrker min känsla över att jag skulle ha "skitit" i julen och stängt in mig i Torpet...

Ensam hemma och uttråkad. Klen och ämlig. Sett de filmer som är värda att se. Vet inte vad jag ska leta fram. Kanske Det sjunde inseglet? Har faktiskt aldrig sett den, men velat göra det. Passar min stämning bra. Japp. Den får det bli. Med lite isvatten till.



Kramis!

tisdag 23 december 2014

Dagen före Dopparedagen



Dagen före Dopparedagen...och det känns helt okej. Rörost står på spisen (första gången jag gör egen, men vill man ha laktosfri, så får man göra själv), revbensspjällen (premiär) är klara, Kaviar-janssons står i ugnen (fiskallergin, då...).

Det är i alla fall "röjt" i lägenheten. Förutom mitt o sambons sovrum. Men det skiter jag i. Vi ska ändå inte ta hem nå folk eller så.

Granen står med ljus, men utan pynt. Det får bli pyntning efter vi har varit upp till hästarna senare i kväll. Ska försöka hinna med golven innan.

Det är inte lätt att få ihop allt, eftersom jag är inne på min...7:e migrändag. Tog en tablett för någon timme sedan och har lite läskiga biverkningar. Försöker ta det lugnt och inte känna efter så mycket. Annars går det lätt över i panikångest-attack. Inte kul.

Nu ska jag kolla rörosten. Knepig rackare det där, att koka. Sedan ska jag trolla bort ett vardagsrumsbord. Inte lätt i denna trånga lägenhet. Förrådet är också fullt, så jag vet inte vart jag ska ställa det.

Andaaaas...luuuugnt. In och uuuuuut. Ta det lugnt där ute i vintermörkret och julestöket!

Kramis! 

fredag 19 december 2014

Ändrade planer...

Det blir ju sällan som man tänkt sig och därför är det så förbaskat svårt att planera nåt. Förvirrande, stressande och ibland helt underbart -när planerna ändras.
Jag beslutade mig tidigare i veckan för att "hoppa av" alla förväntade julmiddagar, träffar och traditionellt firande. Dottern hade ju beslutat sig för att vara hos sin pappa, min sambo för att vara med sin brors familj, min mamma för att jobba. Så jag såg mig själv uppe i Torpet md djuren. Lugn o ro.

Men nu börjar dottern att ändra sig. Hon har haft ont i magen i några dagar och funderar på att stanna hemma ändå. Då ändras ju hela planen. Men än vet jag inte hur det blir. Får se.

Nästan alla klappar är klara. Det är några små kvar, till ett "julklappsspel" med släkten. 5 klappar till värde av 100:- Kan bli kul!



I dag fick jag ett ovanligt ryck... Efter att ha varit helt slutkörd i ett par dagar, med migrän, pajad mage och hjärtrusningar, så upptäckte jag att det är GRYMT ljud i min nya mobil med tillhörande hörlurar. Låter som man står på dansgolvet i dom! Så jag poppade och storskrubbade diskbänk och tog mig an mastodontdisk. Sedan toaletten, handfat o badkar. Så nu är det bara "finlir" där innan själva julen. Så slipper man göra allt på tisdag kväll...

De här sista dagarna har varit en av de värsta dagarna, pressmässigt. Alltså att jag haft press på mig. Vi hade ju ett grupparbete i skolan, som skulle lämnas in o redovisas idag. Vi var 4 personer i gruppen och delade upp arbetet exakt lika, för att slippa missförstånd och orättvisor. Men i onsdags när vi hade "deadline" och skulle sammanställa materialet, så dök bara jag upp på angiven tid. En tjej var på sjukhuset -och det kan man inte rå för. En annan tjej hade pluggat så hårt att hon inte orkade åka in och tredje kom sent.

Eftersom jag var klar, med min del, så ville jag liksom gå vidare och sätta ihop hela arbetet. Men allt var inte klart i gruppens arbete. Jag tog på mig -för att vara snäll- rollen att ta emot materialet från alla och sammanställa, på kvällen. Men det kom inget material då. Så på torsdagen sket det sig. Vi kom helt enkelt inte överens, utan beslutade att ta "omtenta" efter Jullovet.



Piss. Jag hade ändå suttit säkert...20 timmar med mitt jobb och sammanlagt 3 nätter till efter 02. Fått hjärtrusningar, stress i varje kroppsdel och allt. Men så kan det gå. Många kockar -dålig soppa.

Nä. Nu ska jag försöka att känna av att jag faktiskt har Jullov! Sovmorgnar, glögg, hästar och klä på mig "mamma-förklädet" i Jul.

I morgon blir det lite mys uppe vid Torpet. Jag bjuder dit de som hjälpte till med hästflytten i höst på glögg och korvgrillning. I knarrande snö får man känna hur vintern biter tag i kinderna -för de lovar -10 i morgon. För nu har man ju tjatat på vinter o snö länge. Nog för att det bara ligger 5 cm snö på backen, men det är vitt i alla fall.

Nu ska jag lägga mig på golvet och sträcka ut ryggen. Det kostar på att städa och skrubba...

Kramisar!

söndag 14 december 2014

Juletankar



Ja, pengar är inte allt... Man kan inte köpa sig lycka eller hälsa. Men det är klart; bristen på pengar gör ju att dt svider mer i de sår man redan har.

För lite mer än en vecka sedan, fick jag första CSN utbetalningen. Skönt! Äntligen! Ja, äntligen. Men nu är det ju så att jag redan låg nere på "botten" och crawlade och då behövs det lite mer i livet än pengar.

Ja, Julen blir räddad, med denna pengaskjuts. Skulder betalda och dotterns julklappar fixade. Hästarnas mat och förhoppningsvis räcker det till en tandläkarkur på gammelhästen.

Men bakom den rapande plånboken, så sitter jag som en skugga av vad jag borde vara. Trött. Utpumpad. Ledsen. Som en urvriden stinkande disktrasa. Vet liksom inte vart jag ska ta vägen med det här. Jag är kunnig inom detta med "ups and downs", depressioner och utmattning. Äter redan 2 sorters antidepressiva och har gjort i...14 år. Maxdos det senaste 2 åren, efter att jag totalkollapsade. Eller 3 år är det?!

Ju mer jag pratar med sambon, desto mer mussla blir han. Och jag klamrar honom inte! Jag känner dessutom igen det. Har ju haft några förhållanden i livet och alla brukar sluta på samma sätt; jag mår skit och karln känner sig maktlös för att inte kunna "hjälpa mig".

Märker på dottern också att hon märker skillnad på mig. "Är du ledsen igen mamma? Har du gråtit?" Så hemskt... Men vad ska jag göra? Kan ju inte gömma känslorna. Det pyser ju över!

Å så har vi Julen då...Suck. Ett tag hade jag hopp om en fin Jul. Lugn, lagom och fridfull. Men nu känns det bara bajs. Dottern har haft funderingar på att vara hos sin pappa över Jul. Förr har det svidit i mitt hjärta av att inte haft henne nära. Men nu känner jag liksom; "Jaa...där är dom glada i alla fall". Om hon vill vara där, så ska hon få vara där.

Vi är bortbjudna en av Julens dagar, med övernattning. Och Nyår är planerad. Men jag funderar ärligt på att OM dottern åker till pappan, så ska jag nog dra upp till Torpet. Jag och djuren. Hoppas på snö, så kan jag börja rida in Arbin. Jag, djuren, skogen, prinskorv, en julskinka och en massa julmust.

För som det känns, så skulle jag göra mig oh andra en tjänst, om jag lät bli att "förpesta" deras Julfirande med mitt sura humör. Magen är paj, migränen kommer så gott som dagligen och jag gråter för allt. Skulle vara skönt att sitta på höbalen och se stjärnorna. Lyssna på hästarnas tuggande och frystorka bort tårarna. Jag har gjort det förr och det hjälper...



Nä. Nu ska jag leta nåt att titta på via datorn. Kanske nån ny äcklig skräckis har släppts? Eller nån vildmarksfilm om människoätande vargar? Nån film som gör att jag kan längta ännu mer till Torpar-livet...

Kramis

tisdag 2 december 2014

Kåldolme-stadiet



Nu är det inte långt kvar till kokpunkten för min hjärna. Ett stegrande migränanfall lurar bakom hörnet och tycks vänta på att jag välkomnar det. Låter jättemysko, men eftersom jag har så mycket oro runt mig nu, så liksom "väntar" kroppen på att få bryta ihop.

Räknade lite grovt på hur mycket pengar jag "gått miste om" i höst, genom att CSN inte betalat ut nåt. Tja, 40.000:- i runda slängar. Bara DET skull kunna få vilken student som helst gråhårg (och flintskallig). Och de grå sprutar fram, trots hårfärgning...

Att det sedan är allt annat tjafs, är som ett extra grädde på...skiten.

I går kväll såg jag att det fanns en ny händelse på Min sida inne på CSN. Det stod att de "registrerat mina nya uppgifter". Tidigare så har det meddelandet och beslutet kommit samma dag. Men inte denna gång. Såg jag ringde CSN, satt i telefonkö för att få höra; "Vi jobbar så fort vi kan och kan inte jobba fortare..." Jag fann mig inte och antar att min brända hjärna fick tuppjuck..

Tänkte förut att jag skulle baka nåt, för att jag och dottern ska kunna "mysa" lite ikväll. Men det är slut på smör och socker. SÅ vad bakar man då? Och mat? Tur att dottern tycker om falukorv, för det var det som fanns.

Nä. Fy vad trött jag är. På allt. På inget. På det mesta. Jobbigt att andas Att blinka med ögonen. Att svälja. Att tänka. Tror jag ska göra "operation kåldolme"; rulla in mig i täcket för resten av kvällen. Ta en migränspruta först. För tabletterna är slut och vem har råd att lösa ut nya? Inte jag.

Kramisar