Halloween

Halloween... Något man inte firade när jag var liten. Man åkte på Alla Helgona och tände ljus på kyrkogården. Såg "Alla Helgonas Blodiga Natt" och gömde sig bakom en kudde.

Första Halloween jag firade, var när jag var...21, 22 år kanske. Minns det väl, eftersom jag "lurat" upp en kompis från Stockholm. Hon och min bror skulle ha blinddejt. Det resulterade i 2 barn, men det är en annan historia.

Kommer ihåg att jag var häxa. Min dåvarande sambo var...vet inte riktigt, men såg ut som en sotare, hahaha. Tapeten inne i mammas o pappas vardagsrum är fortfarande fläckad av den hemska svarta hårfärg som vi alla hade på oss.

Nu tänker jag mest på "Vad ska dottern klä ut sig till?" när det blir Halloween. Och så låser jag ytterdörren, eftersom jag inte vill ha nåt bus av grannbarn. Jag glömmer nämligen att köpa hem godis.

En pumpa brukar det bli Oh en massa svordomar när den ska göras i ordning. Ett år spreds en konstig lukt i vardagsrummet efter Halloween. Efter ytterligare någon dag, såg vi hur pumpans urkarvade ansikte "rasade ihop" och såg ut som nåt helt annat. Inuti hade det ruttnat, varav odören i lägenheten...

Tror jag hoppar över pumpan i år. Och den svarta hårfärgen.

Dottern ska på Halloween-disco i morgon kväll. Utklädd till "Häxa-fast med skelettansikte-fast inte läskig-utan så som Lady Gaga har en video". Herregud. Vad är det för fel med att vara spöke (lakan)? Eller Tomte (med mask)?

Jag är bortbjuden till en nära vän på Lördagkväll. Kanske utgång på lokala pubafton. DET kan bli skräck så det räcker, det... Tänk, först klämma i mig några kläder (som spricker), sedan fixa håret (som rasar av o är grått) och sedan försöka sminka över det här trötta och glåmiga ansiktet. Krackelerar väl lagom till man kliver utanför dörren. Jag lär ramla på mina ovana klackskor, slå näsan och börja blöda. Voilá! Halloweenkostym klar!

Sambon vet jag inte om han vill eller ska följa med. Han kanske tar med bössan o pangar en älg i skogen i stället. Säkert mer spännande än att se mig yra omkring och spräcka kläder och svära.

Nä. Nu har jag inte så mycket mer att bjuda på idag. Snipp snapp snut, så var min hjärna slut.

Kramisar!

Svackan

Det är en jäklans svacka som jag hamnat i nu. Precis allt känns motigt och tungt. Ingenting är roligt och jag hör till och med på mig själv att jag suckar mer än skrattar. Den som känner mig vet att DÅ är det nåt fel. För jag har alltid (annars) lätt till skratt..

Den största boven i dramat är ekonomin. Och (o)hälsan. När dessa två spökar, så är det liksom svårt att glädjas åt någonting. Så det blir som en ond cirkel. Alltihop.

CSN är långsamma denna gång. Har inte beslutat något och heller inte utlovat några som helst pengar. Så jag lever på...luft. Eller "tiggda" pengar, eftersom jag och sambon inte har gemensam ekonomi, så får jag "tigga" när jag behöver pengar till mat, tåg etc.

Detta är bland det första jag tänker på, om morgnarna. Startar datorn och kollar om det skett några ekonomi-under, på natten. Men det har det oftast inte.

Och den där skithälsan, då. Njurarna har börjat ge med sig med sina kramper. Febern är borta. Men jag är trött. SÅ förbannat trött, som jag var innan sommaren och sköldkörtelmedicinen tillsattes.

Inte nog med alla "vanliga" krämpor, som migrän, magomvridning etc. I går var jag upp till hästarnas vinterhage och började byta ut stolp. Spettade och slog fast dem med järnspettet. Det var INGEN hit för min kropp. Ryggen låste sig när jag kom hem och jag skrek halva kvällen igår.

I dag är ryggen...bättre. Den är inte "låst" som igår. Bara öm. Tänkte ta ett städryck här idag och hann med att vika ihop mina kläder, som låg slängda över fåtöljen. Sedan tog energin slut. Nu sitter jag i min lilla stökiga plugg-hörna, som en rutten potatis och önskar mig långt bort. Till en plats där bekymmer, krämpor och ekonomi inte existerar.

Tror det är dags för mig att börja meditera igen. Har blivit dålig på det. För i den "världen" kan man bara vara. Gratis.

Kramis! 

Grisigt...

Nyss raderat ett helt inlägg här. Det var bara för...flummigt. Det var bra, men flummigt. Så vi tar det kanske en annan gång...

Ligger helt däckad och sover/tittar på skit Tv, om vartannat. Var till doktorn igår och fick penicillin för njurbäckeninflammation. Igen. Hade ju skiten i våras också. Hu. Det är ingen roliga sjuka, kan jag upplysa. Det känns som om ryggen och inälvorna ska värka av kroppen. Krampar i njurarna och febern lackar.

Nu hade jag "tur" i oturen och fick "bara" krämpor i njurarna. Annars har jag haft urinvägsinfektion -också- och det har gjort det hela jävligare.

Och inte nog med det, så har migränen knackat på och stigit in i skallen idag också, suck. Så man ska liksom må "dubbelskit" när det ändå är igång.

Men som en liten tröst i det hela, så blev jag inbokad på jobb om 2 veckor. Kul att de tänker på lilla mig! Och intyget över mina högskolepoäng blev "komplett" med 20 hp idag. Så nu är det inskickat till CSN. Jag kommer att ideligen lyssna efter klirr i den otroligt tomma spargrisen!

Jag var hemma från skolan idag och missade grupparbetets seminarium, som räknades som en "examination" typ. Så det får ja göra om. Men jag hade aldrig kunnat åka i det skick jag var klockan 06 i morse.

Ute höstruskar det ordentligt dag. Blåser, regnar och är snart mörkt. Lite halvmysigt är det, men jag skulle mysa ännu mer om jag hade hästarna hemma från beteshagen, så att de fick gå in riktigt en sån här kväll. Men vindskydd har dom där dom är, men det känns alltid bäst att ställa in dom såna här kvällar.

Näe. Nu kan jag inte dra på den där migräntabletten längre. Vill inte ta mer tabletter än nödvändigt och nu har jag ju penicillin också. Men nöden har ingen lag...

Kramisar där ute i rusket!

Poängjakten

Trött -är bara förnamnet. Mera...överkörd, upplyft och nedsläppt.

Det tjuter i öronen. Dels är det förkylning och dels stress. Krav. Förväntningar. Besvikelser. Och så vidare.

Vi håller på med en ganska kämpig uppgift nu på utbildningen. Handlar om etik och filosofi. Vi ska i grupp (4 st) diskutera 4 olika individer, varav 2 är patienter på rättspsyk och 2 är vårdare. Vad som är rätt, fel, deras tankar, känslor osv. Både hämtat från böcker och från våra diskussioner. På Tisdag ska vi ha en "opponering", där vi får sitta med en annan grupp och "stå till svars" för vad vi svarat osv. Men vi vet inte VILKEN av de 4 individerna (patient eller vårdare) som vi blir tilldelade. Därför får vi jobba med alla 4.

Svårt. För 2 av böckerna är nästintill omöjliga att hitta. De har varit slut på nätet, utlånade på biblioteket och finns inte som e-bok. En av böckerna skickade jag efter begagnad, men den verkar vara bortblåst.

Jag borde kanske vara glad idag; jag har klarat av de Högskolepoängen som behövdes för att jag ska få CSN igen!!! 18,5 hp behövdes. 20 hp har jag. Jippie! Eller? Nja, jag har lärt mig den bittra ägen att INTE ta ut något positivt i förväg. Jag har fått det ena betyget i ett mejl, men än inte inskrivet på sidan för betyg. Så därför kan jag inte skicka det till CSN. Än. Och därför jublar jag inte. Än.

Nu kom jag av mig. Hade iver inför detta inlägg, men hjärnan slog av.

Såååå... Kramis tills hjärnan vaknat!

Klagomuren

Fortsätter i samma o-positiva anda som här om dagen. Skulle behöva en alldeles egen klagomur att sätta mig och mässa framför. Men den stackars muren skulle nog vittra sönder då...

Dottern har varit krasslig sedan natten mot Torsdag i förra veckan. Började med spysjukan som gick över i en dunderförkylning. Jag var hemma med henne i Torsdags och idag, fastän jag egentligen skullen in till skolan och snickra på grupparbetet. Men hon hostade hela natten och var alldeles svart under ögonen och vit i ansiktet i morse. Hade inte hjärta att tvinga iväg henne.

Alltså vad jag beundrar Er som har flera barn och får allt att gå "ihop". Alla Ni som har flera barn och dag efter dag kan klä dem i rena kläder, mata dem så att de blir mätta och aktivera dem så att de blir nöjda och glada. För jag fattar inte hur Ni orkar!?

Visserligen så skulle allt vara annorlunda om jag och sambon bodde på en liten gård. Djuren utanför husknuten. Jag vikarierande inom vården (nöja mig med ett "vanligt" jobb) och han borta 7-16. Då skulle i kunna ha flera barn och ändå få allt att "gå ihop". Jag skulle kunna stöka med djuren på kvällen, då han är hemma. Ungarna kunde vara med och springa in och ut som de ville. Sambon kunde greja med det HAN vill, dvs skotern och bilen. Bara gå utanför dörren och ha allt där.

Men nu... Om jag ska greja med hästarna så måste jag ha "barnvakt". Man måste klä sig "riktigt" för att gå ut med hundarna. Sambon harr ständigt dåligt samvete över att skotern och bilen inte får den tid han egentligen vill lägga på dem. Den här pissiga lägenheten stänger in en som en fånge i en bunker!

Äh. Det känns skit, helt enkelt.

Högskolepoängen som jag väntat på i nån månad, har ännu inte kommit in på min resultatsida. Och därav inget CSN. Så nu lånar jag pengar till att kunna åka in till skolan. Varma koppen är lunchen och EN aloe-dryck/skoldag är mitt lyx.

Toapapperet är slut här hemma. Telefonen (hemtelefonen) går att ringa till men inte från. Och det är INTE räkningen, utan nåt tekniskt fel. Men vem har råd med en ny? Mobiltelefonen kan jag inte ladda, eftersom luckan för laddaren är trasig. Sambon laddar bådas mobilbatterier, men han är på jakt. Samma här. Vem har råd med en ny? Tja, mobil alltså -inte sambo ;-)

Ska prova att å oh lägga mig en stund. Få se om jag får det för dottern, eller om hon börjar yla på mig. Risken finns.

Sagt det förr och jag säger det igen; Vet någon om ett ledigt björn-ide? Helst stor nog för en XL-dam...

Kramisar!

En lektion i höstdepp

Idag är det en "pissdag". Ja, ursäkta språket, men det känns faktiskt så. Det mesta (allt) känns motigt och tungt och jag tvivlar på mig själv på alla sätt och vis. Tror faktiskt inget skulle kunna få upp mitt humör.

Vart ska jag börja... Vädret. Det brukar ju vara enkelt att prata om, så jag börjat där. Det regnar. Är mörkt. Kallt. Ruggigt. Lerigt. Tråkigt.

Inne är det (som vanligt) en svinstia. Disk som växer, trots att jag diskar. Märkligt. Bananflugor som är tjurigare än talibaner. Golvet är fyllt av tussar som virvlar och fläckar som strumporna fastnar i. Därför har jag inga strumpor på mig...

Kläder, kartonger, rat överallt. Det bara ligger och dräller. Om jag får ett ryck och städar undan, ser det lika ut dagen efter.

Börjar tvivla på om jag gör rätt i att gå utbildningen. Har hittills känt mig 110% säker att jag varit på rätt väg. Men så körde jag på första uppgiften. Får göra om delar av den. Och jag fattar egentligen inte VAD jag ska göra om. Tycker att jag har med allt, men tydligen inte.

Om jag i gymnasiet bara hade vetat vad logiska uppgifter man fick på skolan, så skulle jag ha dragit järnet DÅ. Dessa uppgifter/tentor ska göras efter en mall. Vissa rubriker ska vara med och under de rubrikerna ska text beskrivas som ska vara så invecklad att man vrickar tungan av sig.

Jag antecknade som en slav under föreläsningarna, men verkar ha missuppfattat hälften. Instruktionerna har jag också fått om bakfoten. Därför tvivlar jag. Jag har nog inte hjärnan för detta.

Men jag vet innerst inne vad som gör att skon klämmer... Jag har ju läst en hel del om stress och den negativa sådana. Man har som person olika hög stresströskel och behöver olika mycket stress för att bli "stressad". Sedan skiftar det för en person, vid olika perioder i livet. Som om man haft en otraumatisk barndom, så klarar man mer i sitt vuxna liv. Men har man haft en hel del knaggel på sin barndomsväg, så är man känsligare.

Visst, det GÅR att gå i terapi och att jobba med sig själv, för att få "upp" känsligheten på sin stresströskel. Men gör man inget åt det, så är man  mer känslig för depressioner, panikångest, utbrändhet och till och med psykoser.

Min tröskel är "låg". På grund av mobbing, svek, dålig självkänsla osv som bara snurrat på. Så en händelse som en annan person ruskar på huvudet åt -får mig att bli nere. Kommer det sedan en negativ sak till (inom kort) så ramlar jag ner  ett svart hål.

Där är jag nu. I ett hål. Crawlar, skriker och klöser sönder naglarna mot leriga väggar. Vet inte om jag ska kämpa eller sätta mig och bli mossig.

I bland blir man kvar i dessa "hål" länge. Ibland kommer man upp efter en dag eller två. Men EN viktig sak har jag lärt mig; JAG är den enda som kan ta mig upp ur det. Även om någon hjälpande hand kommer fram till kanten, så måste JAG vara den som sträcker upp min hand, klättrar upp och ha viljan till det.

Äh. Djupdykning i en lektion av höstdeppighet.

Nu kom sambon hem. Mellanlandar i älgjakten, för att sedan åka igen. Vi ska väl hinna handla en sväng och äta nåt. Han får leda runt en zombie på affären, för jag både ser ut och känner mig som en.

Lika bra att stänga igen studieböckerna, för jag fattar inte ett skit av vad jag ska göra. Inte nu. Det är så mörkt i hålet...

Kramisar

Mitt personliga träsk

Jag börjar att bli riktigt, riktigt trött och less på vissa bitar i mitt liv. Sånt om är bortom min förmåga att göra något åt. Så jag känner mig maktlös. Maktlöshet ger frustration. Frustration ger ångest och vanmakt. Som i sin tur gör mig helt utmattad och trött.

Visst, man ska ta tag i sitt liv och de delar man är onöjd med. Det är jag helt med på. Men när man stångats med alla möjliga instanser, läkare, krämpor och besvär nog länge -utan positivt resultat, så är det inte så konstigt att man hamnar i det här utmattade träsket.

Ekonomin är obefintlig. Allt hänger på att min förra kurslärare (religionen) ska rätta mina uppgifter och sätta poäng på dem. Då kan jag samla ihop poängen till det som CSN vill ha, för att ge mig studiemedel.

Poäng ifrån nuvarande utbildning smyger in på min "resultat-sida". Men varför ska det vara så svårt för min gamla lärare att bedöma och poängsätta uppgifter jag nu gjort 2 gånger och visat kämpaglöd och studieglöd för? Sätt ut de förbaskade 10 poängen nu!!!

Mejlade henne förut (IGEN), så nu håller jag tummarna.

Att åka tåg till och från skolan, går på över tusenlappen varje månad. Att äta och fika kostar pengar. Studielitteraturen kostar pengar. Pengar jag inte har nu.

Hästarna då? Många undrar ju hur jag kan ha råd med dem, när jag är så "fattig"? Ja, de är billigare än om jag skulle röka ett paket cigg om dagen. Låter diskussionen stanna där.

Migränen har hållit i sig 11 dagar nu. På raken. Förra "skovet" jag hade höll det i sig i 17 dagar. Ja, och nätter. För jag vaknar ofta på natten och har skitont. Börjar bli riktigt uttröttad på det också och märker att tankeverksamheten blir nedsatt. Humöret rasar. Orken försvinner. Och talet blir stakande och ibland bakvänt.

I dag är jag hemma, trots föreläsning på skolan. Men inte på grund av migränen, utan dotterns sjuka som hon åkte på igår. Hon började känna sig krasslig och hade ont i halsen igår kväll. Var varm som en kamin. I natt vaknade hon och kräktes 2 gånger, varav en gång på köksgolvet. Så det har varit lite pyssel här i natt och nu på morgonen. Nu ligger hon slapp, trött och febrig på soffan med kräkshink bredvid sig. I fall att.

Jag skulle vilja bara sova i ett dygn. Äta en riktigt god 3-rätters middag, mysa med hästarna, ta en promenix med vovvarna och sedan sova i ett dygn. Minst.

Nä. Nu ska jag kliva upp och hämta nåt drickbart till den lilla sjuklingen.

Kramis!

Jesus vs Djävulen

Sitter här med en tjurig migrän som inte vill släppa taget. 3:e dagen i rad. Eller 4:e? Äh, är så van så jag vet inte. Ont gör det i alla fall.

Har suttit med "fallet Doris" i mer än 6 timmar idag. Fördjupat mig i schizofrenins värld, psykoser, benzo (tabletter) och samtalsterapi. Försöker med böckernas värld att hjälpa "Doris" till ett meningsfyllt liv, efter 40 år som tvångsvårdad, hårt medicinerad och isolerad. Ganska så tuff uppgift, med tanke på att kursen varit endast en månad...

När jag sitter försjunken i den världen kan jag inte låta bli att tänka på vad "lätt" att få en "galen"-stämpel på sig!? Och då är det ju ändå bättre idag än för 30-40 år sedan. Eller 100 år sedan. Då var det inlåsning som gällde, om inte den galna" hann ta livet av sig själv innan.

Och vad läskigt vaga gränserna kan vara, för galen och normal! För tänk vad många "genier", proffessorer, uppfinnare som ska ha skapat sina livsverk under sina "galna" perioder av manier, psykoser och allt vad det är.

Å jag då, som tror på att dt finns en "värld" bortom denna, eller paralellt med denna. Sånt får man vara lite försiktig med att prata om i psykiatrins värld. För om någon skulle berätta för ett medium att de hört en röst -och samma person skulle berätta för en psykiatriker o röster, så skulle den bli bemött på 2 helt olika sätt. Och förmodligen på ett tredje sätt om en högt religiös skulle säga sig höra Jesus röst.

Galen, frälst eller synsk. Vem bestämmer vad?

Har sagt det förut och säger det igen; inte konstigt att jag har sån här migrän, när tankarna far omkring som de gör.

Just nu skulle jag bara vilja lägga mig i en dunbäddad säng, somna skönt, sova ostört och vakna till en dag fylld av inspiration i morgon. Men istället blir det att krypa ner i en säng vars lakan är grönfläckiga (hundarna har slaktat min överstrykningspenna i neongrönt), bli väckt av nattpigg sambo och mammasjuk 10-årig bläckfisk, och få hundarnas pipleksaksorm "pyton" intrasslad mellan låren. Men vad är en bal på slottet...?

Vissa menar att man "väljer själv" mellan att vakna på bra eller dålig sida. Och att man likaså väljer om man vill lyssna på Jesus eller Djävulen. På det viset måste jag vara snuskigt svensk och hamna "mittemellan" mest varje morgon. Sedan kan det tippa åt vardera håll...

Kramis o god natt!