måndag 26 juni 2017

Bakslag



Så klart att den här migränmedicinen skulle ha en baksida, det kunde man ju ge sig den på. Som med det mesta så är det väl ett steg fram och två steg bakåt. Då tar det ett tag att få resultat, suck.

Har nu haft migrän sedan i förrgår. Som kommit och gått. Höjde dosen på "epilepsimedicinen" i går morse, men känner ingen positiv förändring. Bara seg i huvudet och att migränen hänger sig kvar som en elak grävling i skallen.

Vill och kan inte ta "akutpiller" mot migrän för ofta och tar dem bara när smärtan blir högre än en 7 (på 10 gradig skala) och håller i sig. Tog en i förrgår och en nyss. Hoppas det släpper snart och att nya medicineringen börjar fungera snart. Positivt.

Det var det.

Kommer att tråka på denna blogg ganska ihärdigt med migrän och mediciner framöver, eftersom jag ska dokumentera hur det går. Skriver jag i ett löst block så slarvar jag bara bort det...

Nu önskar jag bara att bli migränfri under resten av semestern och att få lite värme och sol på kroppen. Kunna vara i Torpet och fixa lite. Har ju en hel del som ska grejas där är det tänkt. Fixa trätrappen, övervåningen, utrymme för torrtoalett, stallet osv... En liten mini gärdesgård skulle jag också vilja prova att göra. Så nu fattas bara lite sol och värme. Och migränfria dagar...



Kramisar!

lördag 24 juni 2017

Mystik och troll



Den som känner mig vet ju också att jag är nyfiken (okej, intresserad) av övernaturligt. Eller man kan kalla det naturväsen. Andar, spöken, energier, troll, tomtar, älvor, vittror, småfolk, de grå. De onda. Demoner.
Men när det tippar åt det "mörka" hållet ¨så är det lika otäckt som spännande. Jag håller mig medvetet på avstånd från sådan energi, eftersom jag tror att de kan göra skada på många fler sätt än vad vi vanliga mänskliga ens vill veta av.

Detta "intresse" krockar ju med vetenskap och det är inte helt konfliktfritt. Det märkte jag inte minst när jag började läsa på universitet och linjen ibland var hårfin mellan vad som var sett som galenskap och vetenskap inom psykiatrin. Och helst då inom psykoser och schizofreni (som jag arbetar med). Hur många filmer har man inte sett där en ung flicka plötsligt börjar tugga fradga, klättra på väggar, pratar på främmande språk och blir inspärrad på ett mentalsjukhus. Tills en katolsk präst blir ombedd att "rädda" denna flicka från en demon som besitter henne, genom att utföra en exorcism.

Ämnet är spännande, men inte så enkelt. Att skildra schizofreni som en skräckfilm är fel. Även om det säkert förekommer fall där man varken vet ut eller in.

I alla fall, tillbaka till mitt egna intresse för det övernaturliga, så har det väl funnits så längejag kan minnas. Huset jag växte upp  bjöd från start på steg i källartrappen (utan att någon människa gick där), spolande i toaletten (utan toagäst), dörrar öppnades eller stängdes, porslin skramlade, tidningar prasslade etc. Detta var VARDAGSMAT! Inget konstigt! Kompisar tyckte att det var läskigt och visst var det lite läskigt att vara ensam hemma när det var mörkt ute.
När jag och brorsan blev tonåringar så eskalerade detta. Det var inte kul längre och fenomenen växte. Jag såg en gestalt i fönstret en gång, som jag aldrig kunnat förklara. Brorsan med kompisar lyssnade på nån Death metal Music och plötsligt började lamporna blinka i huset och kasettbandet vände sida av sig själv. En kvinnoröst sa något i stil med "Lyssna aldrig mer på sånt här...". Sedan hittade de aldrig igen röstinspelningen igen. Jag och mina kompisar var ensam hemma en sommarkväll och satt i vardagsrummet. Det kändes som ett "vakum" i öronen plötsligt och när jag gick till köket så stod alla köksluckor och lådor öppna. Det kändes bara "fel".
Då fick jag hjälp av en "häxa" jag känner att läsa bort det som var hemma här. Och det lugnade sig.

Men på nästan alla ställen jag bott på, så har det hänt nåt. Men sällan obehagliga saker. Det är ällan jag blivit rädd, förmodligen för att jag är härdad...

I går var vi ute och åkte bil. Nåt som vi alla tycker om (jag, sambon, dottern och hundarna). Oftast åker vi ut i skogen och kolla efter djur och släppa hundarna i nån sandgrop. I går hamnade vi uppe vid Snödskallegrottan. För Er so inte vet vad det är, så är det en grotta vid gränsen mellan Medelpad och Jämtland. Enligt en sägen så försvann en tjej Kersti, för flera hundra år sedan i trakten. Det sägs att hon blev bergatagen av Snödskallefolket, en typ av troll eller vittror som bodde i en grotta där. Hennes skrik kan höras från vattnen i närheten och hon kan lägga krokben på besökare...


Vi har varit där flera gånger förut. Förra gången kände jag och dottern en konstig sorts parfym-blom-doft från ingenstans. Jättekonstig stark doft. I går hade vi laddat hem en "spök-app" som tydligen ska kunna känna av energier osv. Vi gör ju sånt här med glimten i ögat och en viss skeptis. Bara för att man "tror" på att något finns, så sväljer an ju inte allt med hull och hår.
Men vi körde i alla fall igång denna app och höll på att ramla baklänges när vi såg vad som rörde sig bredvid nedgången till grottan. Tro det den som vill!
Tänk på vissa saker när du tittar på bilden: när man får fram en "gestalt" så ser de olika ut. Det kan vara män, kvinnor, små, stora etc. Denna gestalt hade SVANS!!! Det har vi ALDRIG sett på en gestalt förut! Och...vad har troll i rumpan?


Ja, häftigt tyckte vi att det var i alla fall. Sen fnissade vi om troll och oknytt hela vägen hem. Innan vi riktigt gjorde kväll, så åkte vi upp till hästarna och pussade mule. Midsommarmule. Fyllde vatten med lite blommor i. Delade ett äpple. När vi skulle därifrån så såg jag i Timons man; Trollfläta!!! Den första på ett halvt år! Säger bara som jag sa lite längre upp:  tro det om du vill...

Förra troll-flätan på Timon.

Kramisar!

    

fredag 23 juni 2017

Sioras Bravader: Igång igen

Sioras Bravader: Igång igen: Abstinens efter att skriva, har bara varit förnamnet... Vilken vinter, vilken vår. Vilken försommar. Det går så snabbt att jag knappt hi...

Igång igen



Abstinens efter att skriva, har bara varit förnamnet... Vilken vinter, vilken vår. Vilken försommar. Det går så snabbt att jag knappt hinner vända blad i almanackan. Kommer på det en vecka för sent på väggalmanackan och får alltid en lucka i planering, då tiden springer ifrån planerna. Eller tvärtom...

Nu har jag semester i alla fall. Första semestern på många år. Så skönt och välbehövligt. Känner att jag kopplar bort jobbet, resorna, vardagsstressen och njuter av lugnet hemma. Ok. Det blir ingen flådig resa till nåt soligt land och inte heller någon lyxig husvagn. Men det blir fix på Torpet, bjudna på bröllop och övernatta i spökhus. Det är alltid nåt. Det är inte helt omöjligt att det blir någon mer tripp också.

Sedan jag sist skrev så har jag haft en berg och dalbana i mitt mående och liv. Som vanligt, egentligen. Men med skillnaden att jag bestämde mig för att verkligen göra något åt saker och ting. Reda ut mående, situationer, känslor, knutar osv.
Så jag sökte hjälp för min migrän -igen. Fick nobben för botox. De trodde att det skulle bli för dyrt "privat" eftersom jag hade så svår migrän och skulle kräva så många injektioner. Så jag fick hjälp at skriva en "egenremiss" till neurologkliniken. Kändes lite hopplöst, då jag gått med denna migrän i...27 år utan att få en riktig utredning. Men plötsligt kom ett brev från neurologen att jag blivit satt i kö och väntetiden var ca 6 månader (med viss förtur). Efter ytterligare en vecka fick jag ett brev och då fick jag en tid 2 v senare. Så nu har jag varit där. Blev insatt på en epilepsimedicin (Topiramat) som ska kunna hjälpa förebyggande mot migrän.
Läkaren tyckte att det var bra att jag hade semester under insättningen, då den kan ha jobbiga biverkningar. Hur jobbiga, höll jag på att få en chock av när jag läste FASS. Man kunde bli så gott som "dement", få krampanfall, njursten, muskelkramper etc. Och detta var de VANLIGA biverkningarna!

Första kvällen jag skulle ta piller nr 1 var jag livrädd. Velade länge och läste på olika migränforum på nätet om denna medicin. Fick rådet att vänja kroppen låååångsamt. Så, första pillret svaldes och jag sov ovanligt hårt dagen efter. Och morgonen efter det. Och morgonen efter det. Sedan har en underbar effekt kommit; Ingen migrän! "Bara" huvudvärk som kommer och går tillbaka efter en stund. Oh en jäkla energi. Igår städade jag huset OCH altanen. Idag gjorde jag flera maträtter till midsommarbordet -och tyckte att det var kul!
Visserligen så är jag liiiite mer trögtänkt än vanligt och tappar namn, men det ska visst vara övergående.

Det får räcka för nu. Hjärnan låste sig, hehe. Så går det när man skryter om "vad mycket man får gjort". Men jag har i alla fall skrivit ett inlägg igen! Skriver ett nytt i morgon, få se om jag törs skriva om "trollet" som vi lyckades knäppa kort på i skogen idag...

Kramisar!  

fredag 10 februari 2017

Efter regn kommer solsken?



Det var en bloggpaus som hette duga... Jag har suttit så många gånger och börjat på inlägg, som bara spårat ur. Och ännu fler gånger har jag suttit och sett markören blinka fortare än mina hjärnceller. För dom har inte fungerat sådär kvicktänkt denna höst och vinter, som jag önskade att de gjort.

Hade jag inte tidigare varit "utbränd", så hade jag förmodligen kunnat få den diagnosen hur lätt som helt denna vinter. Men jag har inte sökt någon läkarhjälp, psykiatrisk hjälp eller nåt. Jag har ju liksom vetat. Det har bara varit för mycket. Och visst har jag försökt att återhämta mig mellan "smällarna", men ibland räcker det inte med en helgs sömn och vila. Bekymren ligger liksom och gnager ändå.

Detta inlägg skulle bli alldeles på tok för långt om jag skulle beskriva allt om vad hösten och vintern strulat på med. Därför styckar jag upp det, så att jag helt enkelt ska "orka" komma igång med skrivandet igen. För det är en nyttig terapi.

Börjar med att beskriva hur mitt jobb faktiskt hållit igång mig i höst och vinter. Utan det skulle jag ha gått ner mig ännu mer. Tack vare det så har jag i alla fall känt mig som en "i samhället" som gör ett viktigt jobb. Träffat kollegor, tagit mig till och från jobbet och så vidare. Hade jag inte haft jobbet, så skulle jag nog ha gått hemma med flottigt hår och vänt in och ut på trosorna.

Så länge jag är på jobbet så fungerar jag. Jag har en roll att fylla. Men runt Jul, så kände jag att hjärnan inte riktigt ville vara med, jag tappade namn, ord. Så där skrämmande ofta och mycket. Men ofta skämtade jag bort det med "äh, jobbar man natt, så...". Mellan passen, så sov jag i vilorummet. I somras räckte det med 8 timmar mellan nätterna. Nu sov jag 12 timmar. Hoppade över att äta, för jag orkad inte kliva upp. Sen hemma å har jag kunnat sova hur mycket som helst. Obegränsat. Som en stock.

För några dagar sedan så fick jag svar på varför jag hamnat i detta sömntöcken. Eller ett svar. Eftersom jag har underskott på sköldkörtelhormon, så äter jag Levaxin och Liothyronin. Lio (förkortas så) är inte så vanligt i Sverige än och därför inte så lätt att få utskrivet. När jag för snart 3 år sedan, letade rätt på en läkare som skrev ut dessa, var det som om någon drog upp en rullgardin framför mina ögon. Jag "vaknade". Från att ha varit kroniskt trött sedan jag fick barn, och haft en strejkande kropp, så började jag leva igen. Jag klarade av att studera och kroppen och hjärnan "dog" inte efter lunch varje dag.
Därför var det konstigt när detta nu i höstas smög sig tillbaka, trots medicin. Men så såg jag att ett parti burkar med Lio, hade en defekt i dosen. Många hade hört av sig och blivit försämrade. Läkemedelsverket hade vetat om detta men hållit tyst om detta.

Jag kollade min senast urätna burk. Den var så klart en av dem med "defekt". Suck. Men samtidigt skönt att fått ett svar. Nu har jag öppnat en ny burk. Hoppas att hjärnan vaknar snart igen och att det senaste halvårets extrakilon "rinner bort" med tröttheten.



Sen kan jag fortsätta fightas med de motgångar som dyker upp igen. Fightas stående. Och inte knästående i kvicksand, som det känts som jag gjort den senaste tiden.

Nä. Nu lite nässpray, harkla sig och en halstablett. Sen umgås med sambon som nyss kom från jobbet.

Kramisar!

tisdag 22 november 2016

Om ångest



Sitter på tåget på väg hemåt från 2 nätters jobb. Känner mig inte speciellt trött, mest tankfull och var så beslutsam att skriva ett seriöst inlägg om ÅNGEST. Både i smått och stort. Sån ångest man känner till vardags och sådan ångest man faktiskt kan bli sjuk av.

Men jag satte mig här på tåget, installerade datorn framför mig, började gymnastisera skrivarfingrarna och vips, så hade en annan tågressenär (som jag skrivit om för några månader sedan) slagit sig ner på andra sidan gången. Sist jag satt i samma kupé som denne, satt han och fingrade sig i skrevet HELA resan. Andades ut och in så att snorkusarna flög ut. Sen satt han och knollrade ihop dem med fingrarna. GAH!

Än så länge har han bara tagit av sig skorna (luktar inte kardemumma), slängt upp fötterna på sätet och börjat pilla sig i näsan. Få se om jag står ut sittandes här, eller slår ihop datorn och byter plats.

Ångest  var det, ja. Denna märkliga, normala känsla som har varit avgörande i människans överlevnad, men kan slå över till ren sjukdom som bedövar en ifrån att känna andra känslor.

Ångest för mig tog form i ord (eller namn) sisådär när jag var 15 år. Jag hade haft hemska attacker då jag var övertygad om att jag skulle dö. Att hjärtat skulle explodera och halsen skulle snörpas ihop. Att jag skulle bli tokig, knäpp och hamna i en tvångströja någonstans. Vi åkte till vårdcentralen och jag fick kolla hjärtat. Ingen fara, bara en muskelinflammation i bröstmuskeln. Men den "triggade" igång dessa hemska ångestattacker, så jag trodde fortfarande att jag skulle dö.

Jag var en mästare i att dölja att jag mådde dåligt. Jag satt i klassrummet på skolan och "andades" igenom attackerna. Tänkte att "om jag svimmar, så finns det i alla fall en skolsköterska i byggnaden". Men jag visste ju inte vad det var som "greppade tag i mig". Och inte blev det bättre, snarare värre då jag begränsade mig i livet från det som jag visste fick mig att "må konstigt".

SÅ en dag bläddrade jag i min mammas psykiatribok, som hon hade när hon studerade till undersköterska. Där fanns ett kapitel om ÅNGEST och även ett stycke om Panikångest. Å där och då ramlade polletten ner.

Men det skulle dröja 6-7 år innan jag berättade om det för någon. Var livrädd för att bli betraktad som "knäpp". Och det var ju inte heller lika öppet att tala om psykisk ohälsa som idag. Det var inget som stod i veckotidningar, eller som kändisar berättade om. Näe, det var fortfarande lite utav en "hysch"-stämpel på även en så vanlig åkomma som ångest eller depression.

Jag sökte hjälp när jag var 22-23 år. Läkaren förstod direkt och jag fick antidepressiva/ ångestförebyggande utskrivet. Jag minns omgivningens reaktion: "Ja, men du slutar väl ta dem nr du mår bra igen?". Nja. Så lätt är det inte. För mig är det återkommande depressioner blandat med panikångest i grunden. Anledningen är både erfarenheter av livet och brist på signalsubstansen seretonin i hjärnan. Så om jag slutar med medicinen så fort jag mår bra, så kommer måendet att dala igen och panikångesten att följa med den. Så genom att äta dessa (får reglera dosen efter måendet efter läkares inrådan) så håller jag huvudet ovanför vattenytan. Depressionerna blir mildare och panikångesten kommer väldigt glest. Ibland går det ett år emellan. Och nu vet jag vad det är. Och på ett ungefär varför de kommer.

Idag förstår jag att jag har känt ångest i negativ bemärkning, ända sedan barnsben. Jag hade separationsångest från min mamma, jag hade svårt att sova hos kompisar, okända miljöer var läskiga, karuseller, sjukhuset etc. Panikångest handlade det om först i tonåren.

Det som fick mig att välja detta inlägg idag, var att jag i morse kom att tänka på vad viktigt det är att möta sin ångest. Även om det så bara är i små små steg. Att liksom med fobier "exponera" sig i små steg och lära sig att man faktiskt inte dör. Att det är ok att känna oro, men att väldigt lite egentligen betyder fara.

När jag bodde i Stockholm så hade jag dagligen panikångestattacker. I kön på H&M. I ICA butiken. På tunnelbanan. På gatan. På bussen. På promenaden i Vita bergsparken. Ibland lämnade jag kundkorgen och gick ut. Ibland stängde jag in mig på toaletten och bara andades. Spolade kallt vatten på handlederna. I bland bara gick jag rakt fram och var beredd på att ramla ihop och dö.

I dag går jag i lilla staden Sundsvall flera gånger i veckan och smånjuter. Lyssnar på folket. Luktar på resturangoset. Tittar på okänt folk och funderar över hur de mår bakom sina fasader. Ångesten kan smyga sig på, men tar aldrig grepp om mig.

På sjukhuset känner jag mig "hemma" och trygg. Lukterna av handsprit, sterila miljöer, vita rockar och sjuka människor skrämmer mig inte. Och på avdelningen där jag jobbar, känner jag mig lugn och trygg. Vet att de människor som söker hjälp där är såna som tappar greppet om delar av livet eller verkligheten, precis på det sätt som du eller jag kan göra. När som helst. Det är mänskligt med ångest. Men låt den inte hindra dig från att leva.



Nu är jag strax framme. Måste packa ihop. Tågressnären bredvid? Tja, han har låtit bli skrevet, men berikat kupén med ädelgas...

Kramis!
  

fredag 18 november 2016

Tomtar på loftet o sånt



Blogginläggen denna höst har varit glesa... Tänker på att skriva ett flera gånger om dagen, men det fiser av. Kan inte påstå att det är för att jag inte har tid -för det har jag. Samma gäller med att livet är fullt med innehåll så det räcker till att skriva spaltmetrar. Men en kombination av brist på ork, dator-paus, trött hjärna och en massa andra orsaker, så har det inte blivit mycket skriva alls...

Jobbar på och stortrivs. Känns fortfarande viktigt, vettigt, nyttigt och roligt. Visst, tragiskt och så också, men jobbet känns meningsfullt. Eftersom jag jobbar upp till 15 nätter/månaden och sover på jobbet 8 dagar av dessa, så är det ganska mycket "jobb" i min skalle. Och eftersom tystnadsplikten råder, så går det inte att berätta speciellt mycket alls. På ett vis skulle jag vilja berätta om att "vem som helst kan hamna i en psykos oavsett bakgrund, ålder arbete osv" och vilka människoöden som möter en innanför de lockda dörrarna. Men det går inte. Och det känns ju skönt att det är på det viset, eftersom det kan vara du eller jag eller din mamma som hanar där en dag. Då vill man inte bli "bloggad om som nån som gör tokiga saker på en psykosavdelning".

Men vill man jobba med människor som behöver en hand att hålla, och se patienter som oftast gör en otrolig "resa" till det bättre i sitt mående, ja -då kanske just du ska prova på att jobba med schizofrenidiagnoser/psykoser. Lämnar jobbet där.

Just nu sitter jag hemkommen efter 2 nätter och väntar på att åka och handla med sambon. Eller om jag skickar med en nota, så jag får sova. Vi får se. Trött är jag och förkylningen hänger sig fortfarande kvar. Hostan börjar komma också...

Sedan sist jag skrev så har jag och klasskompisen ÄNTLIGEN blivit godkända på vår B-uppsats och därmed examinerade från utbildningen! Skönt, men lite surt för vi fick ett "E" på uppsatsen. Och vi tycker faktiskt att den var riktigt bra och innehöll många fler delar än de flesta andra uppsatser i samma ämne. Surt, men nu är det så. Jag sket ju i fortsättningen "C-kursen" då uppsatsen skulle utvecklas ännu mer och det leder till "fil.kand examen i psykiatrisk omvårdnad". Men jag orkar faktiskt inte slipa mer på den där uppsatsen. Hade vi fått ett C, kanske D -då... Men inte nu. Känns som om den blev stoppad i en hundbajspåse, ungefär.



Tänkte bara fokusera på jobb och vila hjärnan fram till nyår och då satsa på körkortet. Men då helt plötsligt blir jag antagen på "reservplats" på en distanskurs som jag gärna velat läsa. Så vad gör jag? Tackar JA och nu har jag helgen och två dagar på mig att hitta en bok (omöjlig att få tag i) och lösa några uppgifter. Vad kursen heter? Psykologi A, Utvecklingspsykologi barn och ungdom, 7,5 hp.
Så jag har jagat boken i 4 dagar nu och får se om jag ens hittar den. Den är utlånad på bibliotek och kostar 1500:- ny. Hinner jag inte, så...Tja. Då har jag försökt i alla fall.

En otroligt rolig sak som också hänt sedan sist jag skrev är att min bror m familj har flyttat upp från Stockholm! Till vår lilla by! Till GRANNHUSET!!! Hur kul är inte det?! Så nu blir vi som en liten "Bullerby" här med Norrgården, Sörgården o Mellangården, hahaha. Det känns så gott i hjärtat och blir så bra! Tänk att ses så gott som varje dag i stället för 2 ggr/år! Så nu springer småknattarna här och vill följa med till stallet för o pyssla och prata tomtar och troll. Och mitt "gamla" namn "Fis-faster" (som jag själv utnämnde mig till när första brorsonen föddes, är snart utsuddat. Lillkillen på 6 år säger skarpt" NÄE! Inte FIS-faster. Hon heter Boll-boll". Ja, Boll-boll är ju passande för en rund boll som jag, hehe, men det smeknamnet fick jag när jag vägde typ 25 kilo och studsade omkring som en duracellkanin.

Hästarnas "lösdrift" är klar nu. De kan gå in och ut i stallet och jag rev en vägg, så de har utrymme. Kostade på med en värmebalja för vattnet, när jag hittade en för bra pris. Har tänkt köpa en i sisådär 10 år, men inte haft råd. Men nu så... Maten åt hästarna kommer att bli den billigaste vintern någonsin. De får inte äta obegränsat med hö längre. Pga "fångrisk och bantning". Så de får begränsat med fint, näringsrikt hö + halm. Halmen kan de peta i sig för att ha nåt att göra och hålla värmen. Och så tillskott på det då (örter, vitaminer, mineraler och annat nyttigt).

Jag var lite orolig för dem, när de gick i skogshagen på "betet". Sedan Kidden fick somna in i Augusti, så har de varit stressade, oroliga, stirriga och Arbin har vart grinig. Han som alltid varit som en hundvalp. Men nu är de sig själva igen. Förmodligen för att de känner sig trygga uppe i stallet och för att "tomtarna" ser efter dom, fniss. Tror faktiskt på fullt allvar att det finns såna små "hjälpare". Men man sska väl inte prat alltför högt om sånt. Inte med fel personer, i alla fall. Då kan nån få för sig att man har "tomtar på loftet"...


Nä. Nu nota. Sen sova. Jag hoppar handlingen.

Kramisar!